Blog

Insights and inspiration

Lunch?

Dr Robert Sapolsky, författare till boken “Why Zebras Don’t Get Ulcers” kan ses på you-tube där han beskriver hur stress har gått från att vara vår frälsare till att bli vår död. Något som är en viktig funktion i livshotande  kriser kan bli det som förkortar våra ombonade och skyddade liv.

För de flesta däggdjur handlar stress om “3 minuter av dödsskräck på savannen, varefter du blir uppäten eller lever vidare”. För oss människor blir det lite mer komplicerat, eftersom våra kroppar har svårt att skilja på vad som faktiskt sker och det vi tänker. Vårt sinnen tillbringar mycket av sin tid med att spela upp gamla erfarenheter, bekymra sig över det förflutna och oroa sig för framtiden. Istället för att mobilisera för de extrema men begränsade “3 minuterna av dödsskräck” befinner vi oss i ett konstant tillstånd av högsta beredskap.

En hög nivå av stress gör att ett antal fysiska funktioner ökar medan andra parkeras. Blodtrycket stiger för att se till att dina muskler får maximalt med syre. System för reparation och återvinning stängs ner tills krisen är över. Problemet är att våra kriser aldrig tar slut. Om inte vi stoppar dem.

Istället för att bli utmattade offer för våra egna inre processer finns det en möjlighet att ta mer kontroll över dem. Ta mer kontroll över vår uppmärksamhet. En uppmärksamhet som lämnad åt sig själv hoppar från tanke till tanke, från minne till minne, ofta med en tendens att fastna hos de saker som är mest stressproducerande.

Detta kan låta som något bara för de extremt neurotiska, men är mer eller mindre giltigt för oss alla. Alla kan dra nytta av att förbättra sin förmåga att fokusera sin uppmärksamhet. Att vara mindre i det förflutna, mindre i framtiden och mer i ögonblicket som är just nu. För om vi ska vara riktigt ärliga så är det ytterst få av oss som verkligen riskerar att bli någon annans lunch.

Effektivitet genom uppmärksamhetsträning.

Det förflutna, nuet och framtiden. Saker som har hänt, saker som händer och saker som kommer att hända och nånstans på den här tidslinjen finns vår uppmärksamhet och våra tankar. Tankar som ger upphov till känslor och anspänning och som ger oss den energi vi behöver för att för att hantera situationen.

 

Det enda vi kan påverka i direkt handling är det som sker nu. Det är bara precis här och precis nu vi kan göra nåt. Det som har hänt och det som kommer att hända finns inte ändå kan vi lägga mycket uppmärksamhet på både det förflutna och framtiden med starka känslor och mycket energi som följd. Det är känslor och energi som trots att de är kopplade till något som inte finns, minnesbilder och fantasier, ändå skapar lika mycket anspänning.

 

Den som fasar för ett tandläkarbesök kan berätta hur de tusen gånger de gjort besöket i tankarna ,innan det faktiska besöket, har varit minst lika jobbiga. Och vad händer med den spänningen när den inte får utlopp? Den blir en del av vår ackumulerade stressmängd. Så inte nog med att vår oro inför framtiden och vårt ältande av det förgångna tar energi, samma energi lagras i oss och blir fysiska spänningar och mentala blockader som måste övervinnas när vi väl tar till handling. Vi tröttar ut och begränsar oss själva när våra hjärnspöken tar över vår uppmärksamhet.

 

Men det behöver inte vara så. Den som övar upp sin förmåga och tar kontroll över sin uppmärksamhet kan använda sin energi på smartare sätt och bli både mer effektiv och mindre trött. Och du kan börja nu. Var befinner sig din uppmärksamhet och dina tankar precis nu? Stärker det dig eller stjälper det dig? Blir du stark eller stressad? Är det kanske dags att bli mer uppmärksam på din uppmärksamhet?

Stress – framgångens fiende nr 1

Kanske är stress vår tids största utmaning? En oerhört stark och destruktiv kraft som dagligen utmanar vår förmåga att lyckas med det vi vill. Den syns bara indirekt genom vårt beteende och även då är det lätt att missa den. Man tolkar och kategoriserar handlingar som elakhet, lathet eller dumhet när det i själva verket är stress som blockerar förmågan att tänka klart och använda sin potential på ett klokt sätt.

Den goda nyheten är att mycket stress inte är en reaktion på faktiska yttre hot utan reaktioner på våra egna tankar och föreställningar. Genom att förändra vissa tankevanor och undvika att stressande tankar får fäste i oss kan vi själva reglera vår stressnivå. Det är ett sätt att både frigöra potential man redan har och bibehålla sin faktiska förmåga i fler situationer.

Det är genom att bygga upp den personliga och gruppens förmåga att stressreducera som vi skapar en hållbar prestation. En organisation som kan leverera på hög nivå under längre tid utan att köra slut på sin personal. Då blir mer möjligt.

Attityden först. Att skapa förändring inifrån.

Newtons första lag säger: En kropp förblir i vila eller i likformig rörelser så länge den inte påverkas av några yttre krafter.
Med andra ord, den ändrar inte hastighet eller riktning så länge den inte påverkas av en annan kraft.

Tänk på alla de personer och grupper som fungerar på samma sätt. De förblir i vila eller i likformig rörelser så länge de inte påverkas av några yttre krafter. De fortsätter att göra samma saker som de alltid har gjort om inte någon yttre faktor lyckas påverka dem.

Newtons första lag kallas också tröghetslagen. Kroppens tröghet innebär att den rörelse som redan finns motsätter sig påverkan av yttre krafter. Om den påverkan inte är tillräckligt stor kommer kroppen att fortsätta vara i vila eller i sin tidigare rörelse.

Tänk på alla de personer och grupper som fungerar på samma sätt och som ser sig själva som nån slags Newtonskt snöklot som inte har förmåga att ändra riktning utan att påverkas av en ny större yttre kraft. Det är tragiskt att så många tror att deras rörelse genom livet på nåt sätt är ödesbestämt och som ser sig själva som viljelösa offer för omgivningen och sina egen tröghet.

En sån här Newtonsk syn på människor leder också till en Newtonsk syn på ledarskap. Som ledare ska man vara den yttre kraften som är tillräckligt stark, skrämmande, övertygande eller inspirerande för att styra över verksamheten i en ny riktning. Kraft ställs mot kraft och så får man se vad utfallet blir. Alltför ofta blir resultatet att man upptäcker Newtons tredje lag “två kroppar påverkar alltid varandra med lika stora men motriktade krafter”! En sån organisation kommer att behöva starka ledare, en stark maktapparat och den kommer att lägga en stor del av sin tid och energi på att kämpa mot sig själv.

Det finns alternativ till det här. Alternativ där man kan lägga mer av sin energi på sin uppgift. Men det kräver en stor förändring i hur man ser på sig själv och hur man ser på ledarskap. Ser man sig som ett barn som behöver styras av föräldrar eller som en vuxen som behöver samarbeta med andra vuxna? Ser man ledarskap som något som ska utövas av en ledare för att få andra att göra saker eller ser man det som en gemensam process som inte kan lösas annat än i samarbete?

Den syn ni har i din organisation kommer att bestämma hur er vardag kommer att se ut. Vill ni förändra den vardagen måste synen först förändras. Det finns inga genvägar, allt annat blir bara tillfällig kosmetika.

Konsten att nå sina mål del 1

För att uppnå dina mål är det 3 saker du behöver.

1. Viljan.
Du måste inte bara vilja, utan vilja tillräckligt mycket. Finns det något annat du egentligen vill mer,
något du vill slippa eller undvika så är risken stor att viljan inte räcker till och då kommer du inte att lyckas.

2. Förmågan.
Du måste kunna göra det du behöver för att nå dina mål. Räcker inte dina kunskaper, färdigheter och
resurser till och har du inte den styrka och uthållighet som behövs så kommer du inte att klara det.

3. Modet.
Du måste våga. Man kan tycka att om man bara vill tillräckligt mycket så skulle det räcka men vilja räcker inte
för att hantera en förlamande rädsla.

För många är det självklart att träna sin förmåga men inte lika självklart att träna viljan och modet. Man tror istället att de delarna handlar om att bita ihop och ta i mer, saker som tyvärr bara gör att man spänner sig och låser den förmåga man har.

Den som vill uppnå sina mål, vare sig det handlar om idrott eller arbete, behöver träna kontinuerligt på alla 3 områden och uppnå en balans mellan dem. Att ha viljan och förmågan utan att våga leder till frustration och uppgivenhet. Att ha viljan och modet utan att ha förmågan leder till resultat man inte hade önskat sig och har man förmågan och modet utan att ha viljan får man nog fundera lite på poängen med att ha de mål man har…

A crossfit approach to life

We all know people who seem to perform whatever the odds. Who cut through adversity like a hot knife through butter and don´t seem capable of the thought “give up”.

We also all know people who can perform at a high level as long as everything goes their way and the pressure is off. But, as soon as the stakes go up they lose it.

The difference between the two may be almost impossible to detect in favourable circumstances but is clearly visible in action in a demanding situation. In a survival situation it may be the difference between life and death and in every-day life the difference between achieving your goals or not.

This difference is partly attitude and partly a set of skills, both of which can be trained. So, building a cross-fit approach to life is something that should be part of your training regimen right alongside of your pull-ups, double-unders and Olympic lifts!

Konsten att nå sina mål del 2

Vilja, förmåga och mod. Visst låter det bra. Har man tillräckligt mycket av varje faktor är förutsättningarna goda för
att lyckas uppnå sina mål. Men vad gör man om man inte har det? När man väl märker att man inte klarar att
göra det man tänkt kan det vara för sent att göra nånting åt det. Just därför är det viktigt att börja förbereda sig tidigt
men att förbereda sig på rätt sätt.

Vi lever i en tid som påstås vara oerhört komplex och att förutsättningarna i omvärlden förändras snabbt och i oväntade riktningar. Då är det frestande att försöka möta den utmaningen genom att själv bli lika komplex, snabb och oförutsägbar. Att vara flexibel. Men, flexibilitet utan kontroll är bara kaos.

Nyckeln till framgång ligger istället i att utveckla två till synes otidsenliga och osexiga saker. Baskunskaper och kognitiv kontroll.

Att ha en bred repertoar och kunna improvisera och agera situationsanpassat kräver att man är duktig på baskunskaper och verkligen har tränat in grundläggande färdigheter, för de är byggstenarna som man på olika sätt anpassar, integrerar och sammanfogar för att kunna variera sin respons och vara flexibel.

Kognitiv kontroll täcker en rad mentala färdigheter från att kunna fokusera, att vara mer medveten om sina interna processer (tankar och känslor), kunna reglera sina reaktioner och återhämta sig. Färdigheter som är grunden för viljestyrka, mod och förmågan att lära sig.

Att utveckla det här kräver träning och det tar tid men finns det egentligen ett bättre alternativ?

Ta i mindre – klara mer!

Fysik, hälsa och psyke. Tre grundläggande faktorer som påverkar hur vi presterar. Tillsammans avgör de hur stor utväxling vi får på vår potential, alltså hur väl vi använder vår medfödda förmågor och inlärda färdigheter. Alla tre faktorerna kan vi själva påverka i stor utsträckning och därmed påverka vår förmåga att prestera.

För de flesta är detta ingen nyhet och det räcker att öppna närmaste tidning så hittar man råd och inspiration för att bygga upp sin fysik, förbättra sin hälsa och stärka sitt psyke. Det finns ett starkt fokus idag på att öka sin prestation, både på jobbet och i vardagen, och vad är då naturligare än att hitta sätt att krama ur mer av sin potential?

Det jag vill göra är utmana det här tankesättet lite. Inte så att det skulle vara fel att bygga upp sin fysik, förbättra sin hälsa eller stärka sitt psyke men jag vill utmana det begränsade tankesättet att metoderna för att prestera mer handlar om att öka eller förbättra, att göra mer, att ta i mer, när det kanske är precis tvärtom. Det kanske är så att metoden för att prestera mer är att anstränga sig mindre?

Det kanske är någon av er som brukar vara ute och springa? Du har kanske en favoritrunda du springer regelbundet och du vet precis var utmaningarna finns. Den långa branta backen eller det öppna fältet där det alltid blåser motvind och trots att du tar i lite extra så  sjunker det tempo du orkar hålla, vilket påverkar din sluttid. Vill du få en bättre tid på rundan måste du hålla ett högre medeltempo och det kan framstå som ganska självklart att då måste du ta i mer. Eller?

En väldigt förenklad beskrivning av vår fysiologi är att musklerna utför arbete genom att dra sig samman. När olika muskler drar sig samman, spänns, händer olika saker. När biceps spänns böjs armen tills biceps slutar spännas. När triceps spänns sträcks armen till triceps slutar spännas. Men vad händer om både biceps och triceps spänns samtidigt?

Det vore lätt att svara “ingenting” för när de två arbetar mot varandra varken sträcks eller böjs armen men om du provar märker du att det händer en hel del. Det förbrukas energi, båda musklerna blir trötta och efter ett tag börjar det bildas mjölksyra, en slaggprodukt  som påverkar muskelns prestation och som kroppen måste ta hand om. I värsta fall drar du på dig en skada i någon av musklerna som måste läkas och rehabiliteras. Med andra ord, du gör en stor ansträngning med oönskade biprodukter och risk för skada men med väldigt lite resultat.

Nu tänker du kanske att ingen är väl så dum att de spänner fel och onödiga muskler när de ska göra nåt? Det är väl ingen som är så korkad att de motarbetar sig själv, förbrukar kraft och energi i onödan och saboterar sin egen förmåga att prestera? Jag skulle snarare fråga om det överhuvudtaget finns nån som inte gör det.

Alla de spänningar vi samlat på oss under vår resa genom livet påverkar vår förmåga att prestera. Såväl de fysiska, som begränsar kroppens rörlighet, som de mentala som begränsar psykets rörlighet. Med åren får vi ta i lite mer för att nå tårna eller kommer kanske inte ens ner dit längre? Ju äldre vi blir desto svårare får vi att anamma nya idéer och värderingar, vi kanske inte ens klarar det utan förkastar “nymodigheterna” istället. Kanske är det så att de största utmaningarna på din löprunda inte är backen och rakan utan spänningarna i musklerna som motarbetar den rörelse du vill göra. Spända muskler som ständigt naggar på energiförrådet och som kräver en extra ansträngning för att övervinnas? Eller tanken att “snabbare än 25 minuter klarar inte jag”?

Då är inte lösningen att öka ansträngningen och ta i mer. Inte långsiktigt. Inte om du vill orka hela din runda eller räcka till hela livet. Lösningen är att istället släppa den onödiga, motarbetande spänningen, att minska de “oönskade ansträngningarna” för att på så sätt kunna minska även de “önskade ansträngningarna” utan att prestera mindre. Du tar i mindre men klarar mer.

 

Trygghet eller förändring?

När du står inför en situation du ska hantera eller fatta beslut om så har du, enkelt uttryckt, två alternativ. Det ena är att plocka fram en handlingsplan ur din tidigare erfarenhet som passar för situationen. Med andra ord du använder din erfarenhet och rutin från tidigare liknande situationer.

 

Det andra alternativet är att skapa en ny strategi. Och varför skapa något nytt? Jo, för att de strategier som skapats för tidigare situationer inte kommer att fungera i den här nya unika situationen.

 

I en värld där de förändringar som sker är små kommer morgondagens situation att likna gårdagens. I alla fall tillräckligt mycket för att gårdagens strategi ska fungera även imorgon. Detta ger oss tid att bygga upp en erfarenhet, en rutin och en skicklighet på att genomföra just de här strategierna. En chans att bli duktig och känna en trygghet i sin förmåga att hantera de här situationerna.

 

Idag är verkligheten, för de flesta av oss, en annan. Förändringarna kommer med tätare mellanrum och är ofta både stora och oväntade. Varje ny situation har unika inslag som gör att våra rutiner inte ger samma effekt som tidigare och vi hamnar oftare i situationer där vår tidigare erfarenhet inte riktigt räcker till. Rent definitionsmässigt är det en krissituation och även om konsekvenserna inte alltid är så svåra i vardagen så är den återkommande känslan av att inte riktigt räcka till och inte veta hur man ska lösa det en stressfaktor som är starkt nedbrytande.

 

Den trygghet man tidigare fann i sin förmåga att känna igen situationen och handla framgångsrikt utifrån sin erfarenhet försvinner. Istället infinner sig en gnagande oro över vetskapen att man inte längre ha koll på läget och risken att omgivningen när som helst kan upptäcka det.

 

Så var ska man hitta tryggheten nu då? Ska man fylla på sitt förråd med fler rutiner? Kanske en ny Japansk som fungerat väldigt bra där och då? Ska man kanske titta på vad konkurrenterna gör? ”Bench marka” och hitta ”best practice”? Eller varför inte hyra in en konsult som har hanterat nåt liknande på ett annat företag och lyckats väl där? Tja, det här är ju lösningar som kanske kan lyckas och som kan skjuta fram problemet tills nästa förändring sker. Men vad gör man då? Kallar på konsulten igen?

 

Den långsiktigt hållbara lösningen är att bygga en egen förmåga att hantera förändringar. Inte en specifik förändring utan en generell förändringskompetens och att man utvecklar den som ett samarbete med andra. En gemensam förändringskompetens ger trygghet, inte en trygghet som bygger på alltings beständighet utan en trygghet som bottnar i den gemensamma förmågan att hantera vilka förändring omvärlden än hittar på. En trygghet man bär med sig in i den nya situationen, in i framtiden. Då behöver man inte välja mellan trygghet och förändring och det är lika bra det. Förändringen försvinner ju inte bara för att jag väljer tryggheten.

Lära sig leva eller överleva?

Vi lever i en tid full av möjligheter. Vi har ständig tillgång till en oändlig mängd information samtidigt som vi direkt kan påverka omvärlden och därmed våra egna livsvillkor. Och för den som kan navigera i informationsflödet, medvetet välja och välja bort, förstå sammanhang och konsekvenser och därmed ha en känsla av kontroll är det en fantastiskt stimulerande och utvecklande resa men det är långt ifrån alla som har det så.

 

För en del människor blir möjligheter istället förväntningar, borden och måsten. Friheten i att ha fler alternativ blir istället en oro för att välja fel och möjligheten att lära nytt och utvecklas blir istället en känsla av att inte räcka till. För den som tappat känslan av kontroll är inte möjligheterna längre stimulerande utan istället en källa till nedbrytande stress och man hamnar lätt i en nedåtgående spiral där stressen gör att man presterar ännu sämre som ökar stressen etc.

 

Hur livet blir i den värld av möjligheter vi har skapat beror på vår förmåga att hantera den. 2012 är det helt andra saker man bör lära sig för att ha ett bra liv än det var för 20 år sen. Skolan behöver inse att det är andra färdigheter och kunskaper barn behöver idag. På arbetsplatser behöver man ändra sin syn på ledarskap och samarbete och som enskild handlar det om att bygga upp en förmåga till egenkontroll. En egenkontroll där upplevelsen av trygghet och känslan av kontroll inte förlitar sig på att omvärlden är som den alltid har varit, utan istället förlitar sig på den egna förmågan att hantera förändring, osäkerhet och press.

 

Känslan av egenkontroll är ett motgift till stress som gör att man behåller sin förmåga att prestera, kan göra sig själv rättvisa och känna att man räcker till längre.