Lunch?

Lunch?

Dr Robert Sapolsky, författare till boken “Why Zebras Don’t Get Ulcers” kan ses på you-tube där han beskriver hur stress har gått från att vara vår frälsare till att bli vår död. Något som är en viktig funktion i livshotande  kriser kan bli det som förkortar våra ombonade och skyddade liv.

För de flesta däggdjur handlar stress om “3 minuter av dödsskräck på savannen, varefter du blir uppäten eller lever vidare”. För oss människor blir det lite mer komplicerat, eftersom våra kroppar har svårt att skilja på vad som faktiskt sker och det vi tänker. Vårt sinnen tillbringar mycket av sin tid med att spela upp gamla erfarenheter, bekymra sig över det förflutna och oroa sig för framtiden. Istället för att mobilisera för de extrema men begränsade “3 minuterna av dödsskräck” befinner vi oss i ett konstant tillstånd av högsta beredskap.

En hög nivå av stress gör att ett antal fysiska funktioner ökar medan andra parkeras. Blodtrycket stiger för att se till att dina muskler får maximalt med syre. System för reparation och återvinning stängs ner tills krisen är över. Problemet är att våra kriser aldrig tar slut. Om inte vi stoppar dem.

Istället för att bli utmattade offer för våra egna inre processer finns det en möjlighet att ta mer kontroll över dem. Ta mer kontroll över vår uppmärksamhet. En uppmärksamhet som lämnad åt sig själv hoppar från tanke till tanke, från minne till minne, ofta med en tendens att fastna hos de saker som är mest stressproducerande.

Detta kan låta som något bara för de extremt neurotiska, men är mer eller mindre giltigt för oss alla. Alla kan dra nytta av att förbättra sin förmåga att fokusera sin uppmärksamhet. Att vara mindre i det förflutna, mindre i framtiden och mer i ögonblicket som är just nu. För om vi ska vara riktigt ärliga så är det ytterst få av oss som verkligen riskerar att bli någon annans lunch.

Leave ReplyLeave a Reply to Anonymous

Cancel Reply