Lunch?

Dr Robert Sapolsky, författare till boken “Why Zebras Don’t Get Ulcers” kan ses på you-tube där han beskriver hur stress har gått från att vara vår frälsare till att bli vår död. Något som är en viktig funktion i livshotande  kriser kan bli det som förkortar våra ombonade och skyddade liv.

För de flesta däggdjur handlar stress om “3 minuter av dödsskräck på savannen, varefter du blir uppäten eller lever vidare”. För oss människor blir det lite mer komplicerat, eftersom våra kroppar har svårt att skilja på vad som faktiskt sker och det vi tänker. Vårt sinnen tillbringar mycket av sin tid med att spela upp gamla erfarenheter, bekymra sig över det förflutna och oroa sig för framtiden. Istället för att mobilisera för de extrema men begränsade “3 minuterna av dödsskräck” befinner vi oss i ett konstant tillstånd av högsta beredskap.

En hög nivå av stress gör att ett antal fysiska funktioner ökar medan andra parkeras. Blodtrycket stiger för att se till att dina muskler får maximalt med syre. System för reparation och återvinning stängs ner tills krisen är över. Problemet är att våra kriser aldrig tar slut. Om inte vi stoppar dem.

Istället för att bli utmattade offer för våra egna inre processer finns det en möjlighet att ta mer kontroll över dem. Ta mer kontroll över vår uppmärksamhet. En uppmärksamhet som lämnad åt sig själv hoppar från tanke till tanke, från minne till minne, ofta med en tendens att fastna hos de saker som är mest stressproducerande.

Detta kan låta som något bara för de extremt neurotiska, men är mer eller mindre giltigt för oss alla. Alla kan dra nytta av att förbättra sin förmåga att fokusera sin uppmärksamhet. Att vara mindre i det förflutna, mindre i framtiden och mer i ögonblicket som är just nu. För om vi ska vara riktigt ärliga så är det ytterst få av oss som verkligen riskerar att bli någon annans lunch.

Effektivitet genom uppmärksamhetsträning.

Det förflutna, nuet och framtiden. Saker som har hänt, saker som händer och saker som kommer att hända och nånstans på den här tidslinjen finns vår uppmärksamhet och våra tankar. Tankar som ger upphov till känslor och anspänning och som ger oss den energi vi behöver för att för att hantera situationen.

Det enda vi kan påverka i direkt handling är det som sker nu. Det är bara precis här och precis nu vi kan göra nåt. Det som har hänt och det som kommer att hända finns inte ändå kan vi lägga mycket uppmärksamhet på både det förflutna och framtiden med starka känslor och mycket energi som följd. Det är känslor och energi som trots att de är kopplade till något som inte finns, minnesbilder och fantasier, ändå skapar lika mycket anspänning.

Den som fasar för ett tandläkarbesök kan berätta hur de tusen gånger de gjort besöket i tankarna ,innan det faktiska besöket, har varit minst lika jobbiga. Och vad händer med den spänningen när den inte får utlopp? Den blir en del av vår ackumulerade stressmängd. Så inte nog med att vår oro inför framtiden och vårt ältande av det förgångna tar energi, samma energi lagras i oss och blir fysiska spänningar och mentala blockader som måste övervinnas när vi väl tar till handling. Vi tröttar ut och begränsar oss själva när våra hjärnspöken tar över vår uppmärksamhet.

Men det behöver inte vara så. Den som övar upp sin förmåga och tar kontroll över sin uppmärksamhet kan använda sin energi på smartare sätt och bli både mer effektiv och mindre trött. Och du kan börja nu. Var befinner sig din uppmärksamhet och dina tankar precis nu? Stärker det dig eller stjälper det dig? Blir du stark eller stressad? Är det kanske dags att bli mer uppmärksam på din uppmärksamhet?

Stress – framgångens fiende nr 1

Kanske är stress vår tids största utmaning? En oerhört stark och destruktiv kraft som dagligen utmanar vår förmåga att lyckas med det vi vill. Den syns bara indirekt genom vårt beteende och även då är det lätt att missa den. Man tolkar och kategoriserar handlingar som elakhet, lathet eller dumhet när det i själva verket är stress som blockerar förmågan att tänka klart och använda sin potential på ett klokt sätt.

Den goda nyheten är att mycket stress inte är en reaktion på faktiska yttre hot utan reaktioner på våra egna tankar och föreställningar. Genom att förändra vissa tankevanor och undvika att stressande tankar får fäste i oss kan vi själva reglera vår stressnivå. Det är ett sätt att både frigöra potential man redan har och bibehålla sin faktiska förmåga i fler situationer.

Det är genom att bygga upp den personliga och gruppens förmåga att stressreducera som vi skapar en hållbar prestation. En organisation som kan leverera på hög nivå under längre tid utan att köra slut på sin personal. Då blir mer möjligt.

Ta i mindre – klara mer!

Fysik, hälsa och psyke. Tre grundläggande faktorer som påverkar hur vi presterar. Tillsammans avgör de hur stor utväxling vi får på vår potential, alltså hur väl vi använder vår medfödda förmågor och inlärda färdigheter. Alla tre faktorerna kan vi själva påverka i stor utsträckning och därmed påverka vår förmåga att prestera.

För de flesta är detta ingen nyhet och det räcker att öppna närmaste tidning så hittar man råd och inspiration för att bygga upp sin fysik, förbättra sin hälsa och stärka sitt psyke. Det finns ett starkt fokus idag på att öka sin prestation, både på jobbet och i vardagen, och vad är då naturligare än att hitta sätt att krama ur mer av sin potential?

Det jag vill göra är utmana det här tankesättet lite. Inte så att det skulle vara fel att bygga upp sin fysik, förbättra sin hälsa eller stärka sitt psyke men jag vill utmana det begränsade tankesättet att metoderna för att prestera mer handlar om att öka eller förbättra, att göra mer, att ta i mer, när det kanske är precis tvärtom. Det kanske är så att metoden för att prestera mer är att anstränga sig mindre?

Det kanske är någon av er som brukar vara ute och springa? Du har kanske en favoritrunda du springer regelbundet och du vet precis var utmaningarna finns. Den långa branta backen eller det öppna fältet där det alltid blåser motvind och trots att du tar i lite extra så  sjunker det tempo du orkar hålla, vilket påverkar din sluttid. Vill du få en bättre tid på rundan måste du hålla ett högre medeltempo och det kan framstå som ganska självklart att då måste du ta i mer. Eller?

En väldigt förenklad beskrivning av vår fysiologi är att musklerna utför arbete genom att dra sig samman. När olika muskler drar sig samman, spänns, händer olika saker. När biceps spänns böjs armen tills biceps slutar spännas. När triceps spänns sträcks armen till triceps slutar spännas. Men vad händer om både biceps och triceps spänns samtidigt?

Det vore lätt att svara “ingenting” för när de två arbetar mot varandra varken sträcks eller böjs armen men om du provar märker du att det händer en hel del. Det förbrukas energi, båda musklerna blir trötta och efter ett tag börjar det bildas mjölksyra, en slaggprodukt  som påverkar muskelns prestation och som kroppen måste ta hand om. I värsta fall drar du på dig en skada i någon av musklerna som måste läkas och rehabiliteras. Med andra ord, du gör en stor ansträngning med oönskade biprodukter och risk för skada men med väldigt lite resultat.

Nu tänker du kanske att ingen är väl så dum att de spänner fel och onödiga muskler när de ska göra nåt? Det är väl ingen som är så korkad att de motarbetar sig själv, förbrukar kraft och energi i onödan och saboterar sin egen förmåga att prestera? Jag skulle snarare fråga om det överhuvudtaget finns nån som inte gör det.

Alla de spänningar vi samlat på oss under vår resa genom livet påverkar vår förmåga att prestera. Såväl de fysiska, som begränsar kroppens rörlighet, som de mentala som begränsar psykets rörlighet. Med åren får vi ta i lite mer för att nå tårna eller kommer kanske inte ens ner dit längre? Ju äldre vi blir desto svårare får vi att anamma nya idéer och värderingar, vi kanske inte ens klarar det utan förkastar “nymodigheterna” istället. Kanske är det så att de största utmaningarna på din löprunda inte är backen och rakan utan spänningarna i musklerna som motarbetar den rörelse du vill göra. Spända muskler som ständigt naggar på energiförrådet och som kräver en extra ansträngning för att övervinnas? Eller tanken att “snabbare än 25 minuter klarar inte jag”?

Då är inte lösningen att öka ansträngningen och ta i mer. Inte långsiktigt. Inte om du vill orka hela din runda eller räcka till hela livet. Lösningen är att istället släppa den onödiga, motarbetande spänningen, att minska de “oönskade ansträngningarna” för att på så sätt kunna minska även de “önskade ansträngningarna” utan att prestera mindre. Du tar i mindre men klarar mer.

Lära sig leva eller överleva?

Vi lever i en tid full av möjligheter. Vi har ständig tillgång till en oändlig mängd information samtidigt som vi direkt kan påverka omvärlden och därmed våra egna livsvillkor. Och för den som kan navigera i informationsflödet, medvetet välja och välja bort, förstå sammanhang och konsekvenser och därmed ha en känsla av kontroll är det en fantastiskt stimulerande och utvecklande resa men det är långt ifrån alla som har det så.

För en del människor blir möjligheter istället förväntningar, borden och måsten. Friheten i att ha fler alternativ blir istället en oro för att välja fel och möjligheten att lära nytt och utvecklas blir istället en känsla av att inte räcka till. För den som tappat känslan av kontroll är inte möjligheterna längre stimulerande utan istället en källa till nedbrytande stress och man hamnar lätt i en nedåtgående spiral där stressen gör att man presterar ännu sämre som ökar stressen etc.

Hur livet blir i den värld av möjligheter vi har skapat beror på vår förmåga att hantera den. 2012 är det helt andra saker man bör lära sig för att ha ett bra liv än det var för 20 år sen. Skolan behöver inse att det är andra färdigheter och kunskaper barn behöver idag. På arbetsplatser behöver man ändra sin syn på ledarskap och samarbete och som enskild handlar det om att bygga upp en förmåga till egenkontroll. En egenkontroll där upplevelsen av trygghet och känslan av kontroll inte förlitar sig på att omvärlden är som den alltid har varit, utan istället förlitar sig på den egna förmågan att hantera förändring, osäkerhet och press.

Känslan av egenkontroll är ett motgift till stress som gör att man behåller sin förmåga att prestera, kan göra sig själv rättvisa och känna att man räcker till längre.

Trygghet eller förändring?

När du står inför en situation du ska hantera eller fatta beslut om så har du, enkelt uttryckt, två alternativ. Det ena är att plocka fram en handlingsplan ur din tidigare erfarenhet som passar för situationen. Med andra ord du använder din erfarenhet och rutin från tidigare liknande situationer.

Det andra alternativet är att skapa en ny strategi. Och varför skapa något nytt? Jo, för att de strategier som skapats för tidigare situationer inte kommer att fungera i den här nya unika situationen.

I en värld där de förändringar som sker är små kommer morgondagens situation att likna gårdagens. I alla fall tillräckligt mycket för att gårdagens strategi ska fungera även imorgon. Detta ger oss tid att bygga upp en erfarenhet, en rutin och en skicklighet på att genomföra just de här strategierna. En chans att bli duktig och känna en trygghet i sin förmåga att hantera de här situationerna.

Idag är verkligheten, för de flesta av oss, en annan. Förändringarna kommer med tätare mellanrum och är ofta både stora och oväntade. Varje ny situation har unika inslag som gör att våra rutiner inte ger samma effekt som tidigare och vi hamnar oftare i situationer där vår tidigare erfarenhet inte riktigt räcker till. Rent definitionsmässigt är det en krissituation och även om konsekvenserna inte alltid är så svåra i vardagen så är den återkommande känslan av att inte riktigt räcka till och inte veta hur man ska lösa det en stressfaktor som är starkt nedbrytande.

Den trygghet man tidigare fann i sin förmåga att känna igen situationen och handla framgångsrikt utifrån sin erfarenhet försvinner. Istället infinner sig en gnagande oro över vetskapen att man inte längre ha koll på läget och risken att omgivningen när som helst kan upptäcka det.

Så var ska man hitta tryggheten nu då? Ska man fylla på sitt förråd med fler rutiner? Kanske en ny Japansk som fungerat väldigt bra där och då? Ska man kanske titta på vad konkurrenterna gör? ”Bench marka” och hitta ”best practice”? Eller varför inte hyra in en konsult som har hanterat nåt liknande på ett annat företag och lyckats väl där? Tja, det här är ju lösningar som kanske kan lyckas och som kan skjuta fram problemet tills nästa förändring sker. Men vad gör man då? Kallar på konsulten igen?

Den långsiktigt hållbara lösningen är att bygga en egen förmåga att hantera förändringar. Inte en specifik förändring utan en generell förändringskompetens och att man utvecklar den som ett samarbete med andra. En gemensam förändringskompetens ger trygghet, inte en trygghet som bygger på alltings beständighet utan en trygghet som bottnar i den gemensamma förmågan att hantera vilka förändring omvärlden än hittar på. En trygghet man bär med sig in i den nya situationen, in i framtiden. Då behöver man inte välja mellan trygghet och förändring och det är lika bra det. Förändringen försvinner ju inte bara för att jag väljer tryggheten.

Who’s for lunch?

Dr Robert Sapolsky, author of the book “Why zebras don’t get ulcers” can be seen on you-tube describing how stress has gone from saviour to killer. A vital function in a life threatening chrisis may be what eventually puts an end to our secure and cushioned lives.

For the average mammal stress is about “3 minutes of screaming terror on the savanna, after which it’s either over with or you’re over with”. For the rest of us things are rather more complicated as our bodies have difficulty telling what is actually out there in reality and what is just in our minds. Our minds that spend a lot of their time replaying old experiences, obsessing over the past and worrying about the future. Instead of mobilising for those extreme but limited “3 minutes of screaming terror” we find ourselves in a constant state of “red alert”.

A high level of stress means a number of physical functions are enhanced and others are put on hold. The blood pressure rises to make sure your muscles are getting a maximum of oxygen. Systems for repair and recovery are shut down until the chrisis is over. The problem is, our chrises never end. Unless we stop them.

Instead of becoming worn down victims of our own inner processes there is the option to take more control over them. Take more control over our attention. An attention that left to its’ own device jumps from thought to thought, from memory to memory, often with a tendency to land upon those things that are most stress producing.

This may sound like something only for the extremely neurotic but is more or less valid for all of us. Everyone can benefit from improving their ability to focus their attention.  Being less in the past, less in the future and more in the moment that is now. I mean, to be honest, looking around you, at your surroundings and yourself, right here and right now, what risk do you really run of becoming someone’s lunch?

Dynamic stability?

If you want continuous success 2012 you need to be flexible. Adapting to changes in your environment, quickly building and rebuilding to keep performing at the peak of your ability. These are your main needs 2012. If you are a business.

Read more →

Konsten att nå sina mål del 1

För att uppnå dina mål är det 3 saker du behöver.

1. Viljan.
Du måste inte bara vilja, utan vilja tillräckligt mycket. Finns det något annat du egentligen vill mer,
något du vill slippa eller undvika så är risken stor att viljan inte räcker till och då kommer du inte att lyckas.

2. Förmågan.
Du måste kunna göra det du behöver för att nå dina mål. Räcker inte dina kunskaper, färdigheter och
resurser till och har du inte den styrka och uthållighet som behövs så kommer du inte att klara det.

3. Modet.
Du måste våga. Man kan tycka att om man bara vill tillräckligt mycket så skulle det räcka men vilja räcker inte
för att hantera en förlamande rädsla.

För många är det självklart att träna sin förmåga men inte lika självklart att träna viljan och modet. Man tror istället att de delarna handlar om att bita ihop och ta i mer, saker som tyvärr bara gör att man spänner sig och låser den förmåga man har.

Den som vill uppnå sina mål, vare sig det handlar om idrott eller arbete, behöver träna kontinuerligt på alla 3 områden och uppnå en balans mellan dem. Att ha viljan och förmågan utan att våga leder till frustration och uppgivenhet. Att ha viljan och modet utan att ha förmågan leder till resultat man inte hade önskat sig och har man förmågan och modet utan att ha viljan får man nog fundera lite på poängen med att ha de mål man har…