Archives

Written by Birch

Lunch?

Dr Robert Sapolsky, författare till boken “Why Zebras Don’t Get Ulcers” kan ses på you-tube där han beskriver hur stress har gått från att vara vår frälsare till att bli vår död. Något som är en viktig funktion i livshotande  kriser kan bli det som förkortar våra ombonade och skyddade liv.

För de flesta däggdjur handlar stress om “3 minuter av dödsskräck på savannen, varefter du blir uppäten eller lever vidare”. För oss människor blir det lite mer komplicerat, eftersom våra kroppar har svårt att skilja på vad som faktiskt sker och det vi tänker. Vårt sinnen tillbringar mycket av sin tid med att spela upp gamla erfarenheter, bekymra sig över det förflutna och oroa sig för framtiden. Istället för att mobilisera för de extrema men begränsade “3 minuterna av dödsskräck” befinner vi oss i ett konstant tillstånd av högsta beredskap.

En hög nivå av stress gör att ett antal fysiska funktioner ökar medan andra parkeras. Blodtrycket stiger för att se till att dina muskler får maximalt med syre. System för reparation och återvinning stängs ner tills krisen är över. Problemet är att våra kriser aldrig tar slut. Om inte vi stoppar dem.

Istället för att bli utmattade offer för våra egna inre processer finns det en möjlighet att ta mer kontroll över dem. Ta mer kontroll över vår uppmärksamhet. En uppmärksamhet som lämnad åt sig själv hoppar från tanke till tanke, från minne till minne, ofta med en tendens att fastna hos de saker som är mest stressproducerande.

Detta kan låta som något bara för de extremt neurotiska, men är mer eller mindre giltigt för oss alla. Alla kan dra nytta av att förbättra sin förmåga att fokusera sin uppmärksamhet. Att vara mindre i det förflutna, mindre i framtiden och mer i ögonblicket som är just nu. För om vi ska vara riktigt ärliga så är det ytterst få av oss som verkligen riskerar att bli någon annans lunch.

Stress – framgångens fiende nr 1

Kanske är stress vår tids största utmaning? En oerhört stark och destruktiv kraft som dagligen utmanar vår förmåga att lyckas med det vi vill. Den syns bara indirekt genom vårt beteende och även då är det lätt att missa den. Man tolkar och kategoriserar handlingar som elakhet, lathet eller dumhet när det i själva verket är stress som blockerar förmågan att tänka klart och använda sin potential på ett klokt sätt.

Den goda nyheten är att mycket stress inte är en reaktion på faktiska yttre hot utan reaktioner på våra egna tankar och föreställningar. Genom att förändra vissa tankevanor och undvika att stressande tankar får fäste i oss kan vi själva reglera vår stressnivå. Det är ett sätt att både frigöra potential man redan har och bibehålla sin faktiska förmåga i fler situationer.

Det är genom att bygga upp den personliga och gruppens förmåga att stressreducera som vi skapar en hållbar prestation. En organisation som kan leverera på hög nivå under längre tid utan att köra slut på sin personal. Då blir mer möjligt.

Ta i mindre – klara mer!

Fysik, hälsa och psyke. Tre grundläggande faktorer som påverkar hur vi presterar. Tillsammans avgör de hur stor utväxling vi får på vår potential, alltså hur väl vi använder vår medfödda förmågor och inlärda färdigheter. Alla tre faktorerna kan vi själva påverka i stor utsträckning och därmed påverka vår förmåga att prestera.

För de flesta är detta ingen nyhet och det räcker att öppna närmaste tidning så hittar man råd och inspiration för att bygga upp sin fysik, förbättra sin hälsa och stärka sitt psyke. Det finns ett starkt fokus idag på att öka sin prestation, både på jobbet och i vardagen, och vad är då naturligare än att hitta sätt att krama ur mer av sin potential?

Det jag vill göra är utmana det här tankesättet lite. Inte så att det skulle vara fel att bygga upp sin fysik, förbättra sin hälsa eller stärka sitt psyke men jag vill utmana det begränsade tankesättet att metoderna för att prestera mer handlar om att öka eller förbättra, att göra mer, att ta i mer, när det kanske är precis tvärtom. Det kanske är så att metoden för att prestera mer är att anstränga sig mindre?

Det kanske är någon av er som brukar vara ute och springa? Du har kanske en favoritrunda du springer regelbundet och du vet precis var utmaningarna finns. Den långa branta backen eller det öppna fältet där det alltid blåser motvind och trots att du tar i lite extra så  sjunker det tempo du orkar hålla, vilket påverkar din sluttid. Vill du få en bättre tid på rundan måste du hålla ett högre medeltempo och det kan framstå som ganska självklart att då måste du ta i mer. Eller?

En väldigt förenklad beskrivning av vår fysiologi är att musklerna utför arbete genom att dra sig samman. När olika muskler drar sig samman, spänns, händer olika saker. När biceps spänns böjs armen tills biceps slutar spännas. När triceps spänns sträcks armen till triceps slutar spännas. Men vad händer om både biceps och triceps spänns samtidigt?

Det vore lätt att svara “ingenting” för när de två arbetar mot varandra varken sträcks eller böjs armen men om du provar märker du att det händer en hel del. Det förbrukas energi, båda musklerna blir trötta och efter ett tag börjar det bildas mjölksyra, en slaggprodukt  som påverkar muskelns prestation och som kroppen måste ta hand om. I värsta fall drar du på dig en skada i någon av musklerna som måste läkas och rehabiliteras. Med andra ord, du gör en stor ansträngning med oönskade biprodukter och risk för skada men med väldigt lite resultat.

Nu tänker du kanske att ingen är väl så dum att de spänner fel och onödiga muskler när de ska göra nåt? Det är väl ingen som är så korkad att de motarbetar sig själv, förbrukar kraft och energi i onödan och saboterar sin egen förmåga att prestera? Jag skulle snarare fråga om det överhuvudtaget finns nån som inte gör det.

Alla de spänningar vi samlat på oss under vår resa genom livet påverkar vår förmåga att prestera. Såväl de fysiska, som begränsar kroppens rörlighet, som de mentala som begränsar psykets rörlighet. Med åren får vi ta i lite mer för att nå tårna eller kommer kanske inte ens ner dit längre? Ju äldre vi blir desto svårare får vi att anamma nya idéer och värderingar, vi kanske inte ens klarar det utan förkastar “nymodigheterna” istället. Kanske är det så att de största utmaningarna på din löprunda inte är backen och rakan utan spänningarna i musklerna som motarbetar den rörelse du vill göra. Spända muskler som ständigt naggar på energiförrådet och som kräver en extra ansträngning för att övervinnas? Eller tanken att “snabbare än 25 minuter klarar inte jag”?

Då är inte lösningen att öka ansträngningen och ta i mer. Inte långsiktigt. Inte om du vill orka hela din runda eller räcka till hela livet. Lösningen är att istället släppa den onödiga, motarbetande spänningen, att minska de “oönskade ansträngningarna” för att på så sätt kunna minska även de “önskade ansträngningarna” utan att prestera mindre. Du tar i mindre men klarar mer.

 

Lära sig leva eller överleva?

Vi lever i en tid full av möjligheter. Vi har ständig tillgång till en oändlig mängd information samtidigt som vi direkt kan påverka omvärlden och därmed våra egna livsvillkor. Och för den som kan navigera i informationsflödet, medvetet välja och välja bort, förstå sammanhang och konsekvenser och därmed ha en känsla av kontroll är det en fantastiskt stimulerande och utvecklande resa men det är långt ifrån alla som har det så.

 

För en del människor blir möjligheter istället förväntningar, borden och måsten. Friheten i att ha fler alternativ blir istället en oro för att välja fel och möjligheten att lära nytt och utvecklas blir istället en känsla av att inte räcka till. För den som tappat känslan av kontroll är inte möjligheterna längre stimulerande utan istället en källa till nedbrytande stress och man hamnar lätt i en nedåtgående spiral där stressen gör att man presterar ännu sämre som ökar stressen etc.

 

Hur livet blir i den värld av möjligheter vi har skapat beror på vår förmåga att hantera den. 2012 är det helt andra saker man bör lära sig för att ha ett bra liv än det var för 20 år sen. Skolan behöver inse att det är andra färdigheter och kunskaper barn behöver idag. På arbetsplatser behöver man ändra sin syn på ledarskap och samarbete och som enskild handlar det om att bygga upp en förmåga till egenkontroll. En egenkontroll där upplevelsen av trygghet och känslan av kontroll inte förlitar sig på att omvärlden är som den alltid har varit, utan istället förlitar sig på den egna förmågan att hantera förändring, osäkerhet och press.

 

Känslan av egenkontroll är ett motgift till stress som gör att man behåller sin förmåga att prestera, kan göra sig själv rättvisa och känna att man räcker till längre.

 

Kollaborativt ledarskap

Det kan verka som om ledarskap har antagit en ny form. Som att det föränderliga och komplexa samhälle vi lever i ställer krav på en annan “sorts” ledarskap. Men så är det inte. Den ställer bara krav på en högre kvalitet av ledarskap.

Read more →

Dynamic stability?

If you want continuous success 2012 you need to be flexible. Adapting to changes in your environment, quickly building and rebuilding to keep performing at the peak of your ability. These are your main needs 2012. If you are a business.

Read more →

Time to bury the hatchet?

The word collaboration has over the years been associated with treason. A collaborator was someone who cooperated with the enemy and for a lot of people, the very idea of any collaboration between management and employees is seen as “teaming up with the enemy”.

Read more →

Det finns ett annat sätt.

Ur ett ledarskapsperspektiv kan man, om man vill, dela in människor i två kategorier.

Kategori 1: de som ska leda, dvs få saker att bli gjorda. Kategori 2: de som ska ledas, dvs fås att göra det som ska bli gjort.

Read more →